Tack.

En gång i livet så var sport och idrott en stor del av min livsstil. Jag spelade fotboll, jag spelade innebandy, jag var med i skollag och det var matcher och träning jämt. Jag älskade sport och följde varje stort mästerskap och serier in i minsta detalj och räknade poänger. Jag stannade uppe tills sportnytt kom på svt kl. 23.00 finskt tid, fast det egentligen var för sent då jag skulle upp tidigt nästa morgon. Jag stod på gården och tränade fintar, frisparkar och skott för mig själv i timmar. Jag studerade de stora stjärnorna, var på foten bollen träffade och provade själv. Övade och övade. För att bli bäst? - Nej, för att det var det roligaste jag visste. Det här var en lycklig tid i mitt liv. Jag var 16 år.

Sedan kom de. Åren då livet blev destruktivt. Kroppen var ful, jag var ful, jag räckte inte till, jag var dålig, ja, jag hade alla fel som du bara kan tänka dig.
Tyckte vem?
Jag. Jag var nu 19 år.

Sedan kom resten av åren. Åren i ett dåligt förhållande. Åren som bröt ner varje liten bit av självkänsla i min kropp till minimala partiklar som inte längre syntes. Jag var en dålig flickvän, för fet, för ful, för värdelös, för vanlig, för tråkig, för... fel.
För vem?
För mig själv. Jag var 22 år.

Någonstans, mitt i detta destruktiva liv så försvann en av de viktigaste delarna i mitt liv. Det som jag hade brytt mig så ofantligt mycket om en stor del av mitt liv, fick stå tillbaka för allt som gjorde ont. Allt som kändes inne i hjärtat. Sporten försvann. Helt.

Några år gick i något slags mellankoliskt eko.

Sen kom han. Människan som på en halv sekund, läkte skrapsår som blödigt i flera år  - Joakim.

På en halv sekund kände jag för första gången på flera år känslan av innerlig och verklig lycka. På en halv sekund blev allt trasigt helt. På en halv sekund slutade allt i hjärtat att göra ont och i stället virades hjärtat in i sockervadd blandat med marängsviss.
På en halv sekund kom det som en gång varit en av de viktigaste delarna i mitt liv tillbaka in i mitt liv igen.
Sporten. Och jag är lyckligare än någonsin.

Att sporten har tagit ett kliv in i mitt liv igen är helt enkelt ett tecken på att jag mår bra.

Tack Joakim. För att du har gjort mig lycklig igen. Jag älskar dig!


Skälet till att jag skriver detta är för att jag kom att tänka på det då jag tittade på handbollen igår kväll.
Och hörni! Missa nu inte Sverige-Tyskland i Handbolls EM 2012, i morgon på tv4 kl 18.15.