Now the best part starts.

Nu ska jag packa det sista. Mina kläder. Sen är det i morgon och då sker flytten. OM jag ska visa er ett vackert hem då. Det ska jag.

I det nya hemmet, ska ALLTING vara snyggare, allting ska vara roligare, jag ska vara snyggare, jag ska laga mat och jag ska gilla det!

Och gosa. Såklart. Speciellt det! Och jag... är GLAD!

Home is still home.

Hemma hos mamma och pappa kommer alltid vara HEMMA. Tills man får barn själv kanske. Vet inte. Men dit ska vi i alla fall nu. Över helgen. Allt gott till er!

Movin' 11

Om 4 dagar gör jag min 11 flytt i Sverige. Men denna gång blir det till en lägenhet som vi själva avgör när vi vill flytta ut från. Känns redi gött! Så jäkla fint kommer det bli. Och min älskade Joakim! Han! Är så sjukt underbar! Våren är på väg också. På västkusten!

Resor planeras och framtidsplaner om bl.a. karriär spånas.

Livet är så jävla bra! Nu. Är. Det. Vår. Tur.

From littlesister to bigbrother.

Jag upprör folk så himla lätt nu för tiden så att jag tror att jag tar och går in i big brotherhuset och gör succé. Det är så lätt att provocera. Herregud. Jag tycker alltid att man ska tänka efter lite innan man hugger på något. Det kan ju finnas något bakomliggande i något någon skriver/säger eller kolla av vad personen verkligen menar. Jag blir nästan lite full i skratt. Tagga ner. Kan jag känna. Okej om jag kränker en person (vilket jag ALDRIG skulle göra) men en åsikt är även jag tillåten till att ha. Precis som de som hugger tillbaka får ha en åsikt men de behöver ju inte gå in med taggarna före. Vi är av olika åsikt helt enkelt. Get over it. En diskussion kan jag ta men aldrig att jag besvarar något som är en aggressiv attack. Nepp. Då skiter jag hellre i att ens ge det, som skulle kunnat bli en diskussion, en chans.

Nej. Chilla lite. Så kanske vi kan snacka.

Ha det got

t// hemska medborgaren Mia.

Existens.

Åh vad jobbiga vissa dagar är psykiskt. Det finns dagar då allt känns helt jävla outstanding awesome, sen finns det dagar då existentiella frågor bara ploppar upp och man undrar, vad gör jag här? Varför finns jag? Vad åstadkommer jag? Är jag till någon nytta överhuvudtaget? - En sådan dag är det idag. En dag då livet känns tråkigt och jag inte alls kan se vilken gåva livet är. En dag då allt känns 'för sent'. En dag då 25 år gammal känns som 85 år gammal. Jag vill inte. Jag är inte redo att skaffa barn och familj och köpa hus och slå mig ner. Jag vill så mycket mer. Så mycket annat! Och ändå känner jag bara. Men hur? Hur ska jag göra det? Är det försent? Åh jag får blåångest. Ont i magen. Så nu går jag och lägger mig. Hej och godnatt!

Fågel kvitter.

Twittrar. Följ mig där. #Molllyn

My base.

Jag är en otroligt lyckligt lottad människa. Jag är nämligen bästis med min svärmor.

För ca. exakt 1 år sedan så fick jag träffa Joakims familj för första gången. Det sa klick! direkt. Vi snackade samma språk. Vi bara skrattade och skrattade. Och så har det sedan varit. Känner jag mig lite hängig eller låg så kan jag alltid åka ut till Mölnlycke, sätta mig i deras soffa, och bara vara. Precis som hos mamma och pappa. De får mig alltid att skratta och må bra. Jag känner mig så trygg i deras tillvaro. När man kommer ny till en stad så behövs nästan något som får en att känna sig trygg, en plats att ställa skorna på innan man kastar sig ut i en värld som man inte vet något om. Den där platsen dit du kan återvända då något känns jobbigt eller om du vill ladda batterierna. En bas. I Stockholm var det hos syrran och Marre. I Göteborg blev det hos svärmor och svärfar.

Jag kommer precis därifrån. Fylld av energi. Bra energi. Fylld av kärlek. Och fylld av skratt. De är bäst!

Communities.

Alla dessa olika communities. Jag hittade min twitter som jag eg. startade för 2 år sedan. Jag gjorde tydligen då ett inlägg den 21 April och sen glömde jag av att jag hade en Twitt. Så jag försöker väl ta upp den på nytt nu då. Lika bra! När jag ändå har Facebook, Pinterest, Bloggen. Varför inte något mer?! Nu alltså även, Twitter.

HÄR hittar ni den! Enjoy!

Tack.

En gång i livet så var sport och idrott en stor del av min livsstil. Jag spelade fotboll, jag spelade innebandy, jag var med i skollag och det var matcher och träning jämt. Jag älskade sport och följde varje stort mästerskap och serier in i minsta detalj och räknade poänger. Jag stannade uppe tills sportnytt kom på svt kl. 23.00 finskt tid, fast det egentligen var för sent då jag skulle upp tidigt nästa morgon. Jag stod på gården och tränade fintar, frisparkar och skott för mig själv i timmar. Jag studerade de stora stjärnorna, var på foten bollen träffade och provade själv. Övade och övade. För att bli bäst? - Nej, för att det var det roligaste jag visste. Det här var en lycklig tid i mitt liv. Jag var 16 år.

Sedan kom de. Åren då livet blev destruktivt. Kroppen var ful, jag var ful, jag räckte inte till, jag var dålig, ja, jag hade alla fel som du bara kan tänka dig.
Tyckte vem?
Jag. Jag var nu 19 år.

Sedan kom resten av åren. Åren i ett dåligt förhållande. Åren som bröt ner varje liten bit av självkänsla i min kropp till minimala partiklar som inte längre syntes. Jag var en dålig flickvän, för fet, för ful, för värdelös, för vanlig, för tråkig, för... fel.
För vem?
För mig själv. Jag var 22 år.

Någonstans, mitt i detta destruktiva liv så försvann en av de viktigaste delarna i mitt liv. Det som jag hade brytt mig så ofantligt mycket om en stor del av mitt liv, fick stå tillbaka för allt som gjorde ont. Allt som kändes inne i hjärtat. Sporten försvann. Helt.

Några år gick i något slags mellankoliskt eko.

Sen kom han. Människan som på en halv sekund, läkte skrapsår som blödigt i flera år  - Joakim.

På en halv sekund kände jag för första gången på flera år känslan av innerlig och verklig lycka. På en halv sekund blev allt trasigt helt. På en halv sekund slutade allt i hjärtat att göra ont och i stället virades hjärtat in i sockervadd blandat med marängsviss.
På en halv sekund kom det som en gång varit en av de viktigaste delarna i mitt liv tillbaka in i mitt liv igen.
Sporten. Och jag är lyckligare än någonsin.

Att sporten har tagit ett kliv in i mitt liv igen är helt enkelt ett tecken på att jag mår bra.

Tack Joakim. För att du har gjort mig lycklig igen. Jag älskar dig!


Skälet till att jag skriver detta är för att jag kom att tänka på det då jag tittade på handbollen igår kväll.
Och hörni! Missa nu inte Sverige-Tyskland i Handbolls EM 2012, i morgon på tv4 kl 18.15.

Femtiotalet.

I söndags så var vi på loppis och fyndade tre 50-tals pinnstolar till vår nya lägenhet. De ska vi ha runt matbordet. Och matbordet, det ska vi bygga själva! Ett stort robust plankbord! Det blir så gött så!

Stolarna som vi har köpt är lite mer ljusbruna, nästan mot grå, men modellen är densamma som nedan. Med dessa fick vi även en 50-tals pall. 400 spänn för rubbet - de nada - om ni frågar mig. 

Nu ska jag fortsätta städa upp här.