Hemma och i vår säng, at last!
Direkt från flygplatsen till jobbet i morse. Men det blev en lugn dag på jobbet så det var ju skönt i alla fall.
I övrigt är det en lite sådär jobbig dag. Det är tungt att bo i en stad där man inte känner så många när min älskling och jag går om varandra med jobb jämt. Jag jobbar dag och han jobbar väldigt mycket kväll. Det blir tungt. I längden. Det ska väl ordna sig eventually, men det är tungt när man är mitt i det och alla andra får julmysa tillsammans på kvällarna och vi hinner i princip bara ge varandra en puss på morgonen innan jag går.
Det är tungt för min fina kille. Hans branch är en fruktansvärt tuff branch. Tuffare än jag någonsin hade kunnat ana. För vad gör man, när det är anställningsstopp på varenda tidning i landet?! Joakim är en fantastisk journalist. Otroligt professionell. Men att få en fast tjänst inom yrket är nästan svårare än att få tillstånd att ta en titt i kungens dagbok (han har ett vik fram till sista januari nu och sen vet han inget mer och då har han nästan varit utbildad journalist i 2 år. I 2 år!).
En fast tjänst ger en så mycket mer möjligheter i livet.
Han förtjänar en fast tjänst så mycket. Han är helt fantastisk! Sliter som ett djur. Och det säger jag inte bara för att jag är hans flickvän utan han är verkligen otroligt duktig. Men - det är anställningsstopp. Förstå den känslan.
Jag vet att det kommer ordna sig en vacker dag. Det vet jag, för han är helt enkelt bäst! Men vägen dit är hård och tuff.
Ah, jag känner väl att en räkmacka skulle kunna vara skönt för oss att få glida på nu.
Det har varit stressiga, väldigt tunga och slitiga år sedan jag flyttade till Sverige. Jag känner mig, på riktigt, trött. Väldigt matt och trött mentalt. Men även fysiskt. Efter 5,5 år här, känner jag att jag/vi kanske kan vara värda lite medvind. Lite lön för mödan. Lite slump. Lite... räkmacka. Helt enkelt.
I helgen gör jag flytt nummer 10 sedan jag flyttade till Sverige. Varje gång som jag har blivit tvungen att flytta, förutom ihop med Joakim, så har jag slitits upp från något som har varit mitt hem. Min trygghet. Min bas. Jag har skapat ett hem i alla mina lägenheter. Sedan har någon ringt, messat eller mailat och meddelat att "Tyvärr! Du måste flytta ut - nu."
I en värld när allting har känts förvirrande och osäkert och snurrigt, så har hemmet varit min trygghet. Och så vips. Är det som att någon drar mattan under fötterna och den där tryggheten man kände är plötsligt totalt obefintlig.
Jätte deprimerande inlägg, jag vet det. Men ni ska inte tro att jag har gett upp eller är förtvivlad. Jag vet ju att en dag är det vår tur (tycker bara att det kan speeda på lite till den jävla dagen). Är också otroligt tacksam för de underbara vänner som jag har, att jag har tak över huvudet, över min och Jockes familj, att vi är friska, över min älskade och fantastiska pojkvän, över kärleken som jag känner i mitt liv - den är ändå det viktigaste.
Det är bara lite motigt just nu och jag vill ha rättvisa nångång.
Men ni känner ju mig vid det här laget - I'm a survivor.
 |
| Man får aldrig glömma bort att skratta. För då förlorar man sig själv. "Låt inte det här knäcka dig nu!" - brukar Jocke säga till mig <3 |
