Sista dagen på min sjukskrivning, i morgon får jag äntligen träffa mina älskade barn och kollegor! Som jag har saknat dem! Saknar att skratta mig igenom dagarna över allt knasigt som händer på jobbet. Det ska verkligen bli härligt att komma tillbaka. Med ny kraft.
Idag har jag, ett för mig, jävligt stort problem. WHAT'S UP with my hair?! Jag har, som man kallar det, en dålig hårdag.
För några veckor sedan när jag skulle ut och käka middag med min älskade kille så hade jag även detta problem. 'En dålig hårdag' - som jag kallade det även då. Min kille tyckte självklart att det inte var några som helst fel på mitt hår (fast det för mig var helt uppenbart).
- Vad är egentligen en dålig hårdag?!, frågar han mig.
Mitt svar blir rätt diffust men något i stil med att håret inte gör som man vill (ungefär som att håret skulle ha en egen vilja).
Ni känner med mig va? Ni vet vad jag menar.
- Var glad att du HAR hår!, får man ofta höra när man klagar på sitt hår.
Men vad fan är det för påstående?! Ja det är väl klart som korvspad att jag är glad att jag har hår, annars skulle jag väl inte bry mig så jefla mycket om hur det såg ut. Då skulle jag väl raka av det dagar som denna. Håret är det enda som jag är sådär ytlig med. Mitt hår är heligt.
(Fan... upptäckte nu att jag har satt fjärrkontrollen i ett tuggummi som jag tydligen lämnade på bordet igår kväll. Ett tuggat alltså... så det har kladdat fast i fjärren. ÄR jag förvånad?)
En parentes bara.
Så här ser det ut:
Alltså, för er som inte vet, en dålig hårdag är när man vill att det skall vara platt så är det flygit och när man vill ha volym i det så vill det bara hänga rakt ner och man känner sig inte alls sådär som man ville känna sig den där dagen, vilket kan leda till att hela dagen blir kaos. Jo, det är sant. För man känner håret på huvudet hela tiden, hur det sitter fel och man kan nästan höra hur det skrattar nöjt åt en.
Jag önskar att jag inte heller visste vad en dålig hårdag var. Hur skönt skulle inte det vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar