Enjoy your worries you may never have them again

Jag vill stoppa bläck under huden - nu. Jag älskar min tatuering, det är den vackraste som jag har sett, verkligen, jag har aldrig ångrat en blodsdroppe och varje gång något känns jobbigt så kan den alltid påminna mig om att jag kanske aldrig behöver uppleva det igen. Som te.x. just nu när jag och den jag älskar får kämpa för att försöka få ihop det så att vi kan få träffas snart. Det är inte lätt, så då behövs all mental styrka man kan få. En dag ska vi inte ha det här avståndet mellan oss längre. Thank God!

Men nu vill jag alltså skrapa in bläck med en vass nål under huden igen. Jag vill känna det där skrapandet, hur huden går sönder och blöder lite och höra ljudet, känna lukten och se bläcket. Det låter ju helt sinnessjukt jag vet, men det är något visst med den där känslan. Har man gjort det en gång, och det blev lyckat - då vill du göra det igen. Känslan när jag stod där med den färska texten i bläck på min arm kommer jag aldrig att glömma. Jag var stolt, lycklig och makalöst nöjd och imponerad. Vad jag vill stå och vara stolt över nu vet jag inte riktigt ännu, jag har flera idéer men kan inte riktigt bestämma mig - eller så vill jag något helt annat. Jag letar liksom efter känslan som jag fick när jag visste vad jag skulle skriva på armen. Det var liksom ingen tvekan, inget betänketid - det var bara det det skulle stå;

'Enjoy your worries you may never have them again'.

Och den känslan har ännu inte infunnit sig.

Godnatt.